I väntan på min andra grupp här i Sesimbra, så gick jag till min favoritglassbar Gelatomania. Det är en äkta italiensk glassbar, som ligger bara 70 meter ner på strandpromenaden från hotellet.
Mina två favoritsmaker, vanilj och nocciola (hasselnöt). Den kostar bara 2 €.
GB släng dig i väggen!
I söndags hade vi ett uppvärmningsvarv på Quinta do Perú. Först ut var Torne, Ann och Per-Åke.
Om ni undrar varför de flesta står under taket på rangen, så kommer förklaringen på nästa bild.
Just det, himlen hade börjat läcka. Men är man bara förberedd som Eva och Ulf, så är det inga problem.
”Det gör ingenting, det är bara roligt” tycker Christina.
Ända från Luleå kommer dessa glada gossar. Bo, Nils, Gunnar och Åke.
Tredje bollen bestod av Ulf, Gunnar, Eva och Claes.
Näst sist gick Inger, Jan-Olov, Christina och Anita.
Och presentationen avslutas med inga mindre än Kjell, Gerd, Lisbeth och Erling.
Kjell har raggat upp Gerd. Det är därför han ser så glad ut.
Inger är utrustad med en GPS, där hon kan se alla avstånd på displayen.
Claes och Gunnar är på väg till tionde tee, efter att ha provianterat i klubbhusets restaurang.
Nils är glad.
Tröst eller belöning spelar ingen roll. Bara man får en öl!
Dags för den första tävlingen, som är Fyrboll på Aroeira I. Kjell tog bort gipset från foten för ett litet tag sen, men det hindrar honom inte från att slå långa drivar. Det syns redan i uppställningen.
Anita kommer in fint till bollen. Inifrån och med högerarmen intill kroppen. Bravo Anita!
Jag hade förmånen att få spela med Inger och Gunnar i går. Då det var Fyrboll som gällde och Per-Åkes fru Åsa var tvungen att arbeta, så jag fick hoppa in i hennes ställe. Vad gör man inte för gästerna när man är Eastonvärd.
Elfte hålet är ett tufft par-fyrahål. Som ni ser, så låg jag inte på rätt sida fairway för att attackera flaggan.
Det ingår en lunch i resans pris och den åt vi i Aroeiras restaurang.
Våra norrlandsgossar verkar vara sponsrade av Adidas. Fint klubbmärke på kepsen har de också.
Gunnar och Gunnar i samspråk.
I dag var det dags för vår Arrábidautflykt. Först till Sesimbras fiskhamnen, som är den tredje största i Portugal.
Några glada fiskare på en garnfiskebåt visar stolt upp vad de fångat.
Sen åkte vi upp på berget till Castelo de Sesimbra. Det är Sesimbras urprungliga bosättning, som är mer än tusen år gammal. Bilden är tagen inne i kyrkan och altartavlan vi ser är helt täckt med bladguld.
Denna dopfunt är mejslad ur ett enda stenblock från Arrábida nationalpark. Det ser ut som det är gjort i ett modernt sammanpressat material, men det är naturen som åstadkommit detta.
Oturligt nog så låg dimman tät under hela vår utflykt. Denna vy över Sesimbra gick vi därför miste om, men jag sticker in lite bilder från tidigare tillfällen.
Detta såg vi inte heller. Det är Troia, som ligger på spetsen av en halvö från den södra stranden av Sadofloden. Vi ser också Europas längsta sandstrand. Den är mer än fem mil lång.
Setúbal sett uppifrån Arrábidaparken.
Nu har vi kommit fram till Quinta de Alcube, som är vingården vi besöker. Gänget är samlat framför det store rosépepparträdet, som växer utanför ingången.
De har ett eget litet zoo på gården. Hästen ville gärna nafsa efter handen, när jag klappade honom.
Denna hornprydda kille hade sällskap av både svarta grisar, gäss, struts och getter.
Vår kunniga guide Carolina berättade om de olika druvor, som de odlar. Vi fick sen veta hur det blir vin av dem.
Det är inte direkt någon stordrift de har, men buteljerna fylls, korkas och etiketteras i denna maskin. Den totala produktionen är cirka 400.000 flaskor om året. Och alla flaskor är numrerade! Vinet säljs lokalt till restauranger och besökare. Det är kvalitet framför kvantitet.
Vid utgrävningar som gjordes när vingården etablerades, har man hittat föremål från neolitisk tid, d.v.s. 3-4000 år före Kristus. Man håller på att göra ett museum, för att kunna visa upp föremål som hittats i jorden.
Man har gjort fynd även från romartiden.
I en sån här urna förvarade man vinet som gjordes på den tiden. För att inte syret i luften skulle förstöra vinet, så hällde man olivolja ovanpå ytan. När vinet sen skulle konsumeras, så stack man in smala rör i botten på urnan och på så sätt hindrade man syret från att komma in.
Nu kan ni nog gissa vad som ska ske.
Just det! Provsmakning. Vi har tre tidigare Systembolagsanställda i gruppen, så det var kunniga vintestare. De var alla överens om att det var bra viner vi fick smaka på. Både det lite enklare bordsvinerna och de som lagrats på tunnor av kombinerad amerikansk och fransk ek. Att kombinera olika sorters ek i samma tunna är ovanligt. I Toskana däremot gör det ofta det, när de lagrar sin Vin Santo. Då är det inte bara ek utan också rosenträd och kastanj som används.
Här sitter Anita och Claes på restaurang O Farol. Det är vår mycket uppskattade lunch i Portinho de Arrábida. Färskare fisk än så kan man inte få. Knappast godare heller!
Eva och Ulf verkar också nöjda.
Jag avslutar med en fin bild, som jag fått av Ulf. Den tog han en morgon klockan 07:17, när han var ute på sin morgonpromenad på Praia California, som stranden utanför hotellet heter. Tack för den Ulf.
Jag återkommer snart med mera, men det måste ju hända något först.
Claes
Er Eastonvärd i Sesimbra.