Portugal – Sesimbra

Nu har den tredje gruppen här i Sesimbra åkt hem. Jag tog över dem från Yvonne, som åkte hem till kalla Sverige.

Så här ser Sesimbra ut från luften. Vi flög västerut längs med Sadofloden vid inflygningen till Lissabon. Man såg tydligt både Tróia, Setúbal och Sesimbra från planet. Nu är jag på flygplatsen igen och väntar på nästa grupp. Presentation av tredje gruppen fanns i Yvonnes senaste inlägg, så här kommer lite av vad vi gjorde resten av veckan.

I lördags var det utflykt. Först besökte vi borgen uppe på berget i Sesimbra och sedan en kakelfabrik, där de gör allt efter gamla metoder. Varje platta görs för hand. Formas, målas och bränns två gånger i ugn vid 1000 grader.

I utställningen visade guiden prov på de olika tekniker som används.

En platta med speciell profil granskas av vana ögon.

Blomprakten utanför är fantastisk!

Nu har vi kommit till vintillverkaren José Maria da Fonseca. Guiden visar de första maskinerna, som användes för att fylla och försluta flaskorna. Med den nya utrustningen kunde man fylla 250 flaskor i timman. Idag fyller man 30.000 på samma tid.

I dessa tunnor lagras moscatel de Setúbal. De som är märkta Torna viagem är sjörullat ute på däck på ett segelfartyg under sex månader. Under den tiden lagras vinet motsvarande 25 år. Upptäckten gjordes när ett fartyg för många år sedan, kom tillbaka från en resa med osålda tunnor. Man trodde vinet var förstört, men vid provning visade det sig vara väldigt mycket bättre än när det åkte iväg. Tänk så det kan bli! Tunnan märkt Testemunha har inte varit ute och rest, utan används som referens.

Vi står här utanför världens största och äldsta samling av moscatel. Det är familjens privata källare, där man lagt in en tunna och ett antal flaskor av nästan varje årgång sedan år 1880. Dörren till denna skatt öppnas bara vid speciella tillfällen, som till exempel när vår kung och drottning i sin ungdom var på besök.

Dags för bästa delen. Provsmakningen av Periquita Superior och Moscatel de Setúbal.

På hemvägen stannade vi i Portinho de Arrábida och åt lunch.

Som synes var det bara glada miner över maten. Grillad Dorada och Seabass. Förrätt, efterrätt, vin, vatten och kaffe fick vi också. Allt till det facila priset av 20 €.

På väg hem från restaurang O Farol. Den ligger vid stranden med det renaste vatten man kan tänka sig. Arrábida är en nationalpark och därifrån kommer inga utsläpp.

Förberedelser inför Easton Classic på Aroeira 1.

Karin är en representant för bilburen ungdom.

Britt-Marie är vandrande ungdom.

Carina och Lennart praktiserar det viktiga närspelet, medan Leif ser och lär.

Blomprakt igen.

Birdie-Lennart är glad.

Nybygge vid nians green.

Lisbeth och Kent får lön för mödan på 19:e hålet.

Roy är färdigspelad och väntar in Carina vid 18:e green.

Ulf, Anita och Irene är också färdiga.

Det är viktigt att det blir rätt i sammanräkningen.

Yvonne ordnade en rolig musikfrågetävling på sin sista kväll i Sesimbra.

Korkekarna är många i denna del av Portugal. Barken kan skördas vart nionde år. Man märker trädet med årtalet, när det sist gjordes. Ibland hela årtalet, men oftast bara sista siffran.

Nu har vi kommit till Quinta do Peru för att spela första dagen av Veckans spelare. Något sammanbitna vid promenaden fram till åttans green. Måhända det har sänkts någon boll i vattnet man ska över.

Ingela, Jan och Irene i bollen efter lägger upp taktiken inför uppgiften.

”Jag ser inga problem med detta!”

Vem sa att svampsäsongen var över?

Ännu en birdie Lennart?

På sextonde hålet har vi en specialtee för rött. Det är dropprutan alldeles framför vattnet. Då blir det 75 – 80 meter till flaggan. Inte helt lätt ändå trots det! Men det var inga problem för Irene.

På tisdagen åkte vi på guidad tur med Diana till Lissabon.

Mycket gräsmatta är det! Edward VII av England fick ge namn åt denna park. Det var starka släktband mellan Portugal och Enland på den tiden. Parken döptes om vid hans besök 1902. Tidigare hette den Frihetsparken.

Bild tagen från bussen på Lissabons världsberömda akvedukt. Den byggdes år 1746, bara nio år innan den förödande jordbävningen som ödelade i stort sett hela staden. Som genom ett mirakel stod akvedukten i stort sett opåverkad av naturkatastrofen. Akveduktens ursprungliga roll var att förse Lissabons invånare med färskt dricksvatten och byggnationen är rätt fantastisk! Den är hela 58 kilometer lång och består av 109 stenbågar, som vid tiden för bygget var de högsta i världen.

En välkänd syn i staden. Bakom spårvagnen ser vi Mosteiro dos Jerónimos eller Hieronymusklostret. Det är med på världsarvslistan och ligger vid floden Tejos mynning i stadsdelen Belém i Lissabon. Klostret uppfördes  1502-72 på uppdrag av kung Manuel I och är tillsammans med det närbelägna fästningstornet Torre de Belém ett av de förnämsta exemplen på den rikt utsmyckade emanuelstilen. Klostret grundades för att fira Vasco da Gamas upptäckt av sjövägen till Indien och bekostades av de rikedomar som fördes hem från Fjärran Östern.

Så här heter originalet av Pastel de nata. Antiga Confeitaria de Belém hävdar att det är bara de bakverk som de gör i Belém, som är de riktiga. Allt annat är plagiat. De bakar 2.500 stycken om dagen. Ta det gånger 1,10 € så blir det lite pengar av det. Men goda är de!

Och visst verkar de väl vara det!

Stordrift var ordet.

Inne i den enorma katedralen ligger bland andra Vasco da Gama begravd.

Torre de Belém byggdes som en försvarsanläggning mitt ute i Tejofloden. Efter den stora jordbävningen 1755 flyttades den norra stranden ut, så att tornet kom att stå på land, som det gör nu.

Bakom 25 april-bron, står Sanctuário do Cristo Rei. Den stora jesus-statyn är en exakt kopia av den i Rio de Janeiro. En 82 m hög piedestal med en 38 m hög staty av Jesus som står med utsträckta armar på den södra flodstranden av  floden Tejo. Statyn invigdes 1959 och det var ärkebiskopen av Lissabon som 1934 hade inspirerats av den stora Jesus-statyn i Rio. Statyn byggdes som en tacksägelse för att Portugal inte drogs in i andra världskriget.

Lissabons minsta taxi.

Den vackra stenläggningen på torget Rossio i centrala Lissabon.

Nu ska det avgöras. Sista dagen av Veckans spelare. Yvonnes uppvärmningsövningar sitter fortfarande i.

Fjortonde hålet på Quinta do Peru är en utmaning. Vatten framför och bunker bakom och framför green. Ett roligt hål!

Britt-Marie och Rigmor väntar på sina hjältar. Vi startade från både 1:an och 10:an, så Jan och Bengt sluter på nians green.

I ledarbollen är de noggranna. Gerhard ledde med två slag före Leif och Bengt och fyra slag före Lennart.

Nu är det färdigräknat och någon av herrarna på bilden är segraren. Vem det är får vi se på prisutdelningen.

Törsten var svår i det fina vädret.

I tisdags var det tävlingsfritt, sånär som på närmast hål på elvan på Quinta do Peru.

Lisbeth, Kent och Ulla-Maj ser rätt nöjda ut. Räcker det till vinst tro?

Jag hade nöjet att spela med Göran och Ulf. Det var min första artonhållare på Quinta do Peru för veckan.

Storheterna från Mariestad och Hällefors njuter av värmen.

Dags för prisutdelning.

Fyra i Bästbollen blev Ulla-Maj med sin Gerhard.

Treor var Roy och Ari.

Näst bäst var Lennart och Tommy.

Med hela 47 poäng vann Carina och Laila överlägset.

På andra plats i Easton Classic kom laget med Lennart, Carina, Ingela och Leif.

Allra bäst var Laila, Irene, Anita och Leif.

Bästa dam i Veckans spelare var Carina på fina 160 slag. Näst bäst var Laila, som fick hotellets pris, en massage i spa-avdelningen på första våning.

Bengt blev glad för det vinöppnarset från José Maria da Fonseca, som han fick för sin fjärdeplats.

Ulf, på tredje plats, får ta med sig någon och gå på bio. Dessutom kommer han att få korken ur flaskan utan problem.

Runner up var Tommy. Han behöver nu bara komplettera tröjan med en hatt, så blir han Greg Norman upp i dagen.

Gerhard har hållit segertal förr. Med hela sex slags marginal till Tommy, så blev han Veckans spelare på 147 slag.

Hela fanklubben samlad!

Birdieligan vanns av Lennart som gjorde tre stycken på olika hål. Ari lyckades göra en. Traditionellt belönas birdie med en chokladkaka. Ari fick en. Det hade kanske blivit lite för mycket av det goda för Lennart, så han fick en korkskruv för sina tre birdies i stället.

Hur gick det då i vår tävling om närmast hål? Alla hade satsat en euro och potten delades mellan Ulla-Maj och Lennart från Mariestad. Båda låg på femmetersstrec-ket och gick inte att skiljas åt. Stort grattis till våra pristagare och alla andra, som deltagit med liv och lust.

Med detta så vill jag tacka hela gruppen för vår trevliga samvaro i Sesimbra. Jag hoppas att vi ses snart igen någonstans i världen, kanske på en golfbana nära dig.

Claes
Er Eastonvärd