Spelledig dag på lördag.
Ann-Sofie och Birgitta njuter av en Caprese på Settentrionale. Det är baren som ligger på hörnet av hotellgatan och Via Grocco.
I denna vackra sal på Terme Tettuccio var det konstutställning. Tillsammans med Terme Excelsior är Tettuccio det mest livaktiga av de nio termer som finns i Montecatini. Utöver spa-behandlingar, använder man de vackra byggnaderna till utställningar, konserter och andra kulturella evenemang.
Det var i Tettuccios restaurang, som vi hade vår galamiddag på kvällen. Här serveras det prosecco till antipasti-buffén, som stod uppdukad utanför.
De här glada herrarna blir serverade handskuren prosciutto. De tillhörde en annan grupp, som också var inbokad i samma sal.
I den eleganta salen från 1600-talet, serverades vi först paccheri i en sås med kött och svamp. Paccheri är en pasta, formad som stora rör och skuren i fem centimeter långa bitar. Den har sitt ursprung i Kampanien och Kalabrien i södra Italien.
Hovmästaren berättar, att vår varmrätt består av fläskfilé i rosépepparsås, potatis och en grönsaksterrin. Till dessert blev det färska frukter med glass. Alla blev mätta och ingen behövde svänga om korvmojen på vägen hem.
Vi spelade sista rundan på Poggio dei Medici. Det är en bana som går upp och ned, upp och ned. Därför var det många bilar, för att kunna spara krafterna till golfen.
Tjejbollen bestod av Anette, Britt-Marie, Britten och Lotta.
Till höger det artonde hålet på Poggio dei Medici. Det är ett par fem-hål, som svänger runt dammen. Med en bra drive kan man gå på green på två slag. Då är hålet inte så svårt att göra birdie på. Det svåra är att slå en så bra drive!
Bosse var en av mina spelkompisar sista dagen.
Yvonne var den andra. Efter spelet var det en antipasti-buffé, som vi högg in på med god aptit. Den ursprungliga idén var vinprovning också här, men eftersom vi var kvar på klubben, så blev det buffé med vin i stället. Allt eftersom bollarna kom in, så gick man till attack på mat och dryck. Därför blev det lite svårt med en organiserad provning. Pastan som serverades var Penne Amatriciana, som består av penne-pasta med tomatsås, lufttorkad griskind och peperoncini. Den härstammar från staden Amatrice i Lazio.
Det verkar ha gått bra på golfen, att döma av de glada minerna på Kay, L-G, Ulf och Gunilla.
Ann-Sofie, Jan och Birgitta har redan hunnit till kaffet.
I går var vi på utflykt till Lucca och Pisa. Nu är vi på Piazza San Michele i Lucca. Man kan tro att vi är i Pisa, eftersom byggnaderna lutar så, men det är kameraperspektivet som orsakar detta. Jag fick med hela Chiesa di San Michele in Foro, men bara huvudet på Lennarth. Piazza delle Catene kallas också denna plats. Anledningen är att piazzan avgränsas av gamla grova kedjor, som sammanlänkar korta pelare runt torget. Foro i namnet på kyrkan innebär att detta var stadens forum, d.v.s. centrum, under den romerska eran. Kyrkan började byggas år 795 e. Kr. och fasaden och kolonnerna är gjorda av vit marmor från Carrara. Kolonnerna har ett typiskt mönster, som man också återfinner i fina tyger från Lucca.
Teatro Comunale del Giglio är stadens operahus. Här framförs, bland andra, många av Puccinis verk. Giacomo Puccini föddes i Lucca den 22 december 1858 och hans hus är idag ett museum. Giuseppe Garibaldi står staty på torget. Det var han och hans 63 ”rödskjortor”, som hans lilla armé kallades, som efter gerillstrider tog sig till Rom, där påven jagades bort och republik utropades. Året var 1861 och det är alltså det moderna Italiens födelseår. I Lucca bodde också den demoniske violinisten Niccolò Paganini under många år. Han spelade vid hovet hos storhertiginnan av Lucca, Napoleons syster Elisa Bonaparte, och ryktet gick också att han var hennes älskare.
Chiesa dei Santi Giovanni e Reparata. Kyrkan rekonstruerades under andra halvan av 1100-talet, men har rötter från 700-talet, då den användes till lite olika ändamål.
Inne i kyrkan har man grävt fram rester av antika bosättningar från första seklet e. Kr.
Cattedrale di San Martino kallas den nya kyrkan. I sin nuvarande utformning dateras den till 1100 – 1200-talet. Ny och ny, allt är relativt! Den är den viktigaste katolska kyrkan i Lucca. Här är cirka 315.000 av Luccas 395.000 invånare döpta.
Vår svenska guide Rebecka bor sedan många år i Lucca, med sin italienske man och två barn. Hon gjorde vårt besök i Lucca väldigt intressant, genom sina berättelser om allt vi fick se.
Innanför dessa stadiga fönstergaller kan vi se vackra fresker i taket. I denna byggnad huserar en bank. Det är inte därför gallren är på plats, utan de går mycket längre tillbaka i tiden. På 1200- till 1300-talet byggdes husen och då var det stora skillnader mellan rika och fattiga. Gallren var helt enkelt den tidens skydd mot stölder. Fungerade säkert mycket bättre än dagens inbrottslarm.
Här sitter Luigi Boccherini framför Istituto Superiore di Studi Musicali Luigi Boccherini. Han var en framstående cellist, som grundade italiens äldsta musikhögskola, dit elever från hela världen kommer för att studera klassisk musik.
Rebecka berättade, att högst upp i Torre Guinigi friade hennes fästman. Så romantiskt! Efter att först ha sprungit flera kilometer uppe på Luccas ringmur och sedan tagit sig upp för alla 230 trappstegen, svarade en något flämtande Rebecka ja till sin blivande man. Hon berättade också att man fick inte bygga torn, som var högre än de 45 meter, vilket detta torn är. Men Guinigi ville ha det högsta, så han planterade träd på taken och vann på så sätt matchen. Det var stor prestige att ha det högsta tornet nämligen.
Utanför den enda, från romartiden, kvarvarande ingången till Piazza dell´Anfiteatro, pekar Rebecka på valet av byggmaterial i muren. Blandat med tegelstenar finns också kullersten, som hämtats från stränder och floder i området. Man tar vad man har!
Vad som idag återstår av den antika amfiteatern, förutom porten, är den ovala formen, som husen byggts i. Idag är piazzan en central plats för torghandel och restaurangliv. Måndagen var en klämdag i Italien, för tisdag den 25 april är Italiens nationaldag. Därför var det mycket människor i rörelse och hela torget var en enda stor plant- och blomstermarknad. Det mesta kom från Pistoia, La Città delle piante, som är den största plantskolan i Italien.
Blomsterprakten var enorm!
Vi var några som åt lunch på Rebeckas favorittrattoria, Trattoria da Roberto. Ulf och Gunilla väntar på maten.
Vi blev rekommenderade Tordelli lucchesi och det är hemgjord pasta i halvmåneform, fylld med en blandning av tre köttsorter i en ragù. Det heter tordelli i hela Luccaprovinsen och inte tortelli, som i resten av Italien. Vi åt lite olika, men jag provade denna stadens specialitet och jag blev inte besviken.
Efter Lucca åkte vi till Pisa. Här har vi det mesta på en bild. Först dopkapellet, som är världens största dokapell, sedan katedralen med det fristående klocktornet, La Torre pendente. Det lutar 5,5 grader i centrumlinjen, vilket ger ett överhäng på nästan fem meter vid basen. Bakom dessa byggnader ser man inomhus-kyrkogården. Dopkapellet Battistero di San Giovanni lutar inte. Det ser bara så ut i perspektivet.
Glenn och Bosse poserar glatt.
All kultur tar till slut ut sin rätt. Då är det skönt att sitta ned med en kopp kaffe en stund, innan bussen tar oss tillbaka till hotellet.
Dags för Leffe att förrätta den sista prisutdelningen.
Som vanligt hade Signoran bidragit med lite hantverk till prisbordet. Inger fick en kasse med vackert innehåll.
Inte heller Jonas gick lottlös från prisutdelningen. Jag hoppas få se honom vandra omkring på Uddevallas gator med denna fina handväska.
Med detta vill jag återigen tacka alla trevliga gäster för en fin vecka, med mycket skratt, mycket golf och fint väder. Hoppas vi ses igen någonstans.
Ha en trevlig sommar önskar Claes, Er Eastonvärd