Italien – Toscana

Då har det gått en vecka sedan förra gruppen åkte hem. Äntligen kom sista gruppen för vårsäsongen hit till Montecatini i Toscana.

Utsikten från ett bord på restaurangens uteserveringen på Montecatini Golf.

Lite prosecco med tilltugg.

Signaturhålet är det artonde från backtee. Ett lite spännande par-trehål.

Manövercentralen för la Funicolare. Gigio är den ena av två vagnar, som gör det lite lättare att ta sig upp till Montecatini Alto. Den andra heter Gigia. Det har skett en del moderniseringar sedan starten 1898, men vagnarna är bevarade i ursprungligt skick så långt som det har varit möjligt.

Vagnarna är fästa i rostfri stålvajer, som drivs av en elektrisk motor på 100 hästkrafter. Förr i tiden var det en ångmaskin som skötte det jobbet.

Montecatini Alto, som är den ursprungliga bosättningen, ligger nästan 300 meter över havet. Därifrån har man denna utsikt över Valdinievole.

Runt hela piazzan ligger restaurangerna tätt.

Casa Gala är en av de bättre. Kerstin och jag var där under min ”gästfria” vecka och vi blev väl mottagna där. Mätta blev vi också.

La Torre är en annan, som också är värd ett besök.

En viktig årsdag i Italien är den 25 april, ”Il Giorno della Liberazione”, dagen då Italien blev befriat efter andra världskriget. Monumentet är rest för att hedra Montecatinis söner, som stupade i kriget.

Uppvärmning inför första speldagen. Hans och Katarina i aktion på Le Pavonieres driving range.

Inger och Janne vill också hitta bollträffen innan det är dags att slå ut.

Margareta och John koncentrerar sig på puttningen. Det brukar vara ett bra recept.

Eija är inne på samma linje.

Först ut för dagen i bästbollen var John, Margareta, Hans och Gunilla.

Tätt följda av Berit, Kerstin, Gunilla och Eija.

I tredje bollen gick Hans, Margareta, Katarina och Mats.

Luleå-gänget Anders, Eva, Janne och Inger spelade en egen tävling.

I näst sista boll har vi Katie, Lars, Peter och Gunilla.

Och sist ut är Bengt, Margita, Kenneth och Maj.

Stilstudie av Lars.

Kenneth på sjätte hålet.

Undrar om det är birdie-whisky som Hans letar efter? Kanske inte, för John verkar vara så där lagom intresserad.

Luleå-gänget får ofta vänta på att slå ut. De spelar alltid föredömligt snabbt.

Gunilla är van vid att bära sin bag. Det är praktiskt, för då kan man gå precis som man vill.

Ginsten sprider en god doft på banan. Bengt har hört att kan man putta, så skall man göra det. Kan man inte putta, så skall man ändå försöka putta. Ofta det lättaste sättet att komma nära flaggan.

Maj och Margita stormar fram på fairway.

Nu är det bara bokföringen kvar.

Man är ju lite nyfiken på vad Gunilla och Maj diskuterar.

Gunilla och Hans brukar ta en liten förfriskning utanför hotellet när vi kommit hem. Lite jobbigt med solen är det ju!

På fredag kväll var vi femton kulturintresserade, som gick på Montecatini Opera Festival. Konserten ägde rum i Terme Excelsior, där det är en fantastisk miljö och akustik.

Temat var, från Tjajkovskij till Puccini. Sofia Nekrasova heter sopranen. Föreställningen var ett samarbete med en teater i S:t Petersburg. Tenoren heter Simone Mugnani och på flygel fick vi Laura Pasqualetti. Tyvärr så stördes konsertens första del av ett annat event utanför Excelsior, men de slutade under andra akten som tur var.

I går var vi på utflykt. Först till Leonardos födelsestad Vinci. Här på piazzan står träskulpturen – den Vitruvianske mannen. Den är Leonardos sätt att illustrera de mänskliga proportionerna.

I Vinci, med anor från cirka 1250, bor cirka 14.000 invånare. Också den gamla delen innanför muren är bebodd. Det är där Leonardo-museet ligger.

Bland alla hans anteckningar fanns ritningar till olika konstruktioner, bland annat denna klocka. Också på den tiden var tiden viktig. Det är ju inget armbandsur precis, men det funkade.

I denna maskin knackar man guld till tunna blad.

Anatomi var också ett intresse Leonardo hade.

Proportionslära var ett annat.

Utanför den andra delen av museet, framför klocktornet, ligger en välplacerad bar. Men det var för mycket besökare där när vi kom dit, så det får vi spara till nästa gång. Nu skulle vi nämligen till vingården Santa Barbara.

Vår sommelier Marco berättar om hur man beskär vinrankorna i Toscana. Det och om mycket annat.

Inne i lagringsrummet poserar barnbarnen med farfar Giancarlo Bernardi, som äger och driver gården. I tunnorna av fransk ek lagras prestigevinet Valinardi. Det görs på 95% sangiovese grosso och 5% colorino.

Uppe under taket i la vinsantaia ligger desertvinet Vin Santo på jäsning. Man använder sent skördade vita druvor, oftast trebbiano och malvasia, som sedan får torka i cirka tre månader på halmmattor. Därefter pressas musten ut och fylls i tunnorna, som försluts med cement. Under tre års tid utsätts det för vinterns kyla och sommarens värme och får sedan sin karaktäristiska söta och fruktiga smak.

Sedan till det bästa av allt – provsmakningen! Fem viner, ett vitt och fyra röda hann vi med innan maten.

Först antipasto på toskanska läckerheter och sedan lasagne. Som avslutning fick vi Vin Santo med cantuccini att doppa i vinet. Det är de berömda toskanska mandelskorporna.

Till slut hamnade vi i baren vid kaffemaskinen. Då fick jag också jobba lite. Jag fixade kaffet och Laura serverade grappa av bästa sort, till de som ville smaka.

I dag har vi varit på Montecatini Golf för att spela Easton Classic. Återkommer snart med det.

Claes

Er Eastonvärd